Detta hände 2006

2006 var Föreningen Värmlandslitteratur inne på sitt 32:e år. Föreningens ordförande, Bengt Åkerblom, berättade som vanligt ingående om vad som hänt inom föreningen under året och också om andra värmlandslitterära händelser av intresse för föreningens medlemmar.

Johan Backlund in memoriam

Natten till den 2 januari 2006 somnade Johan Backlund in för gott efter flera års sjukdom. För Föreningen Värmlandslitteratur kom han att betyda nästan allt och för Föreningen Värmländsk Kultur nästan lika mycket. Under 2006 skulle han ha fyllt sextio år.

Undertecknad delade arbetsrum med Johan i ungefär 25 år, alltså sedan 1978, då han erhöll föreningens uppdrag att katalogisera Tage Rohloffs värmlandsamling. Två år sedan anställdes han på heltid av föreningen som dess kanslichef och alltiallo, men redan 1976 hade föreningen försäkrat sig om Johans tjänster genom att välja honom till kassör i det nystartade sällskapet, som enligt grundarnas, därmed menas framför allt Erik Elinder, mening skulle se till att Värmland och värmlänningarna fick en bibliografi. Johan hade den perfekta utbildningen för en tjänst inom föreningen. Han var den första registrerade studeranden vid Universitetsfilialen i Karlstad, när denna officiellt öppnades 1967, men fortsatte snart sina studier i Lund, där han på två år utbildade sig till civilekonom, vilket får sägas vara ganska snabbt, särskilt med tanke på att han under tiden hade förtroendeuppdrag för Värmlands nation. Efter detta utbildade han sig också till bibliotekarie på högskolan i Borås. 1976 kom han åter till Värmland och utsågs alltså till kassör i föreningen som ännu knappt existerade! Undertecknade trodde, ja kanske hoppades t.o.m., att den skulle dö ut i brist på bränsle, och blev därför något obehagligt överraskad när han första maj 1976 blev uppringd av Johan, som stolt kunde meddela att han skaffat föreningen ett eget postgirokonto. Det verkade alls inte som om Johan tänkte låta föreningen självdö, och i och med att föreningen 1980 med hjälp av många goda krafter, bl.a. dåvarande stadsbibliotekarien Lisa Möllerud, fick råd att anställa honom som sin tjänsteman på heltid med placering i Värmlandsavdelningen i Bibliotekshuset i Karlstad, var litteraturföreningens framtid tryggad. Det skulle framtiden med all evidens bevisa, fast jag, alltså undertecknad, var inte alldeles övertygad om det och skaffade mig inte ständigt medlemskap till det blygsamma beloppet av 200 kr. (Avgiften höjdes så småningom till 1 000 kr!).

Medlemsbladet, som så småningom skulle komma att döpas till Wermlandiana (!), var från första början min sak men all annan utgivning, utom Filosofen och hans koffert, de första årsböckerna och Karlstad förr och nu, var Johans verk mer eller mindre. Wermlandica, alltså årsboken, innebar under sin glansperdiod på 80- och 90-talen, då den utgavs tillsammans med arkiven i Karlstad, Värmlands Museum, hembygdsförbundet m.fl., mycket slit för honom liksom den stora biografin över Rolf Edberg från år 2000, vid sidan av mycket annat som bibliografin, Värmlandslitteratur från A – Ö från 1996. Utöver bokutgivningen låg Värmlandsbokhandeln honom varmt om hjärtat.

2001 fick Johan Karlstads kommuns stipendium till Gustaf Frödings minne (tillsammans med Musikteaterns chef Hans Hjort), men det motiverades främst av hans insatser för tidskriften Värmländsk Kultur, som han 1980 var med om att starta och – frånsett de allra första åren – var styresman för, om inte alltid till namnet så ändå till gagnet. Som Föreningen Värmlandslitteraturs ständige sekreterare upplevde jag det som ganska orättvist, må vara att tidskriften var och är en betydligt mera känd kulturell institution i Värmland än Värmlandslitteratur. Kanske Johan så småningom hade erhållit landstingets kulturstipendium för sina insatser för båda föreningarna, om han fått leva?

Förvisso var han en eldsjäl, Johan, och en idéspruta, men han höll sig på jorden och var en mästare på det ekonomiska området, vilket föreningen än i dag har stor glädje av. Han brann för den värmländska kulturen i alla dess former men störst var hans människointresse. Människoskygg var han minst av allt! Och inte var han rädd för att säga ifrån. Jag kommer än idag ihåg med visst välbehag den stora debattkvällen i Bibliotekshusets sessionssal, då alla planer på en ”teaterbåt” förankrad nära Östra bron slutgiltigt sköts i sank. Johan kom på kommunalrådet Alf Höglund med ett felaktigt uttalande och när denne inte backade från det trots Johans påpekande, så klappade han på sin ena byxficka och förklarade att han där hade bandet från fullmäktigemötet ifråga och kunde spela upp det för att bevisa sitt påstående. Där fick kommunalrådet så han teg! Trots en viss bördsstolthet, som jag tyckte han besatt, för han berättade gärna om den backlundska släktens många framstående företrädare på konstens och vetenskapens områden, behandlade han alla lika och knöt kontakter och skaffade sig vänner i alla kretsar. Människobehovet var utpräglat hos Johan. Visst kunde han sitta jobba koncentrerat i timmar men blev han ”störd” av besökare eller av att någon ringde så blev han inte värst ledsen för det Visserligen kunde han någon gång klaga över att folk var så pratsamma, men det tog jag inte riktigt på allvar utan log bara åt! På Johans tid kunde Värmlandsavdelningen i Bibliotekshuset kännas som något av ett nav kring vilket det värmländskt kulturliv rörde sig. Så var det förstås inte riktigt men säkert är att Johan verkade vara något av en spindel i ett värmländsk kulturnät.

Ett sjuttiotal personer kom till begravningsgudstjänsten i Västerstrandskyrkan den 19 januari. En enkel, men vacker och värdig högtid. Vid minnesstunden efteråt kom jag mig inte för att säga något, men jag hade tänkt att framhålla Johans generositet och goda vilja. Han kunde göra som mannen i bibeln som, ombedd att vandra med en mil, valde att vandra två – med den skillnaden att Johan gjorde det per bil – kanske lite lättare så men absolut mycket bättre för båda parter.

Nekrologer över Johan inflöt i VF den 5 och i NWT den 7 januari, så pass initierade att de troligen var skrivna av hans lillebror, TV-journalisten Gösta Backlund, och i NWT några dagar senare, författad av undertecknad. Dessutom innehåller tidskriften Värmländsk Kultur, som var Johans älsklingsprojekt framför andra, en så fin Johan-hyllning av Peter Olausson, som han avslutar med dessa rader ur en dikt han skrev till Johans ära i anledning av Värmländsk Kulturs 25-årsjubileum 2005, ett firande där Johan utnämndes till denna förenings hedersordförande:

För vad hjälper elden om ingen bär bränsle?

Vad hjälper idéer när krafterna tryter?

Det krävs också något som kan vara sisu:

En seghet, en iver, en vilja att vinna.

Så tack, Johan Backlund, en värmländsk kulturvän

För Värmländsk Kultur, för att tidskriften lever.

Vi skålar för dig, och med det för oss alla

Som vill att kulturen och Värmland skall leva!

Kulturfonden för Värmland-Hedmark

Ett av Johans många projekt var Kulturfonden för Värmland-Hedmark, som han startade tillsammans med Juel Stubberud för att främja utgivningen av ”grenselitteratur”. Av Hedmarks store skald, Hans Börli, gav fonden ut flera samlingar men efter den digra biografin över Smålands-Pelle (1990), skriven av Mats Edholm, upphörde fondens utgivning. Vid Johans bortgång visade det sig att fonden hade drygt 7 000 kr kvar av sina tillgångar. I ett brev av den 6 februari hade Juel Stubberud, liksom Johan hedersledamot av föreningen, bestämt att pengarna ska tillfalla Föreningen Värmlandslitteratur.

Bergslagsakademien i Filipstad

Värmländska akademien har säkert alla hört talas om men kanske inte Bergslagsakademien i Filipstad. Den bildades hösten 2003 och dess motto är: Flit och intellekt samt glädje och humor. Akademien har sin högtidsdag första onsdagen i december, då ledamöterna ska bidra till underhållningen, var och en inom sitt gebit. Ett villkor för medlemskap är att ”man har sin huvudsakliga nattvila i Filipstad.” Till ledamöter av akademien valdes vid bildandet Marian och Hans Väpnargård, Ingemar Pedro, Knut Warmland, Bengt-Olof Lööf, Rolf Mårth och Alva Kjellin, hedersledamot.

Som bekant har både Hans Väpnargård och Alva Kjellin avlidit sedan dess.

Hans Väpnargårds minnesfond

Vid sidan av kyrkan var Hans Väpnargårds stora intresse teater och litteratur och vid hans död i mars 2004 beslöt därför familjen att bilda en fond till hans minne med syfte att uppmuntra ungdomars intresse för just teater och litteratur. Stipendiet utdelas på Bergslagsakademiens högtidsdag och ska tillfalla ”välförtjänt ungdom, ca 18 – 30 år, från Värmland.” Prissumman är f.n. på 5 000 kr.

2005 var det dags för en ung representant för värmlandslitteraturen att belönas och – minsann – gick inte stipendiet till Elin Olausson, som Föreningen Värmlandslitteratur tidigare hyllat med ett stipendium av samma storlek. Anledningen var densamma, nämligen hennes debut som prosaförfattare med novellsamlingen Slottet Synd, som enligt litteraturbedömaren Knut Warmland ”bara är början på ett långt och framgångsrikt författarskap.” Av reportaget i Filipstads Tidning från akademiens minnesfond framgår bl.a. att Elin f.n. läser historia och kultur på Föreningen Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö. Novellsamlingen är tryckt i bara 150 ex., något som Knut Warmland enligt tidningen är alldeles för lite. ”Boken är en bibliofil raritet, egentligen borde upplagan ha numrerats”, säger han!

Stipendiet går inte att söka – utan det åligger en prisnämnd bestående av representanter för familjen Väpnargård och från Bergslagsakademien, nämligen Knut Warmland, samt teatervetaren Peter Stefansson att få fram lämpliga kandidater.

Prisade Inger och Lasse Sandberg

Nyligen belönade blev också . Den 31 januari kunde Inger och Lasse Sandberg på Stockholms slott ur Hans Maj:t konungens hand emotta en fin kulturmedalj, nämligen Litteris et artibus. Förra gången en värmlänning fick denna åtråvärda utmärkelse var Monica Zetterlund berättar Mats Dahlberg i NWT av den 30 januari.

Karlstad på 1900-talet

För andra gången i sin historia genomförde Värmlands Museum den 11 februari en s.k.karlstaddag, vilket innebar en dag full med föredrag om Karlstad och en mässa, där olika föreningar visade fram sig med böcker, utställningar o.s.v. Som medarrangör hade museet Nätverket karlstadshistorikerna. Spindeln i detta nätverk är förre kulturchefen Kjell Fredriksson och främsta syftet med sammanslutningen, som innehåller representanter för arkiv- och biblioteksvärlden, universitet m.m., är att få fram en bättre dokumentation av Karlstad, inte minst vad gäller stadens industrihistoria, som verkar rätt bortglömd av hembygdsforskarna. 800 personer besökte museet under dagen och en stor succé utgjorde museets nya CD ROM-skiva med ett hundratal foton av Karlstad från 1860 och 100 år framåt.

Karlstad på 1900-talet

För andra gången i sin historia genomförde Värmlands Museum den 11 februari en s.k.karlstadsdag, vilket innebar en dag full med föredrag om Karlstad och en mässa, där olika föreningar visade fram sig med böcker, utställningar o.s.v. Som medarrangör hade museet Nätverket karlstadshistorikerna. Spindeln i detta nätverk är förre kulturchefen Kjell Fredriksson och främsta syftet med sammanslutningen, som innehåller representanter för arkiv- och biblioteksvärlden, universitet m.m., är att få fram en bättre dokumentation av Karlstad, inte minst vad gäller stadens industrihistoria, som verkar rätt bortglömd av hembygdsforskarna. 800 personer besökte museet under dagen och en stor succé utgjorde museets nya CD ROM-skiva med ett hundratal foton av Karlstad från 1860 och 100 år framåt. (Den finns förstås att köpa i museibutiken!). Ur sitt egna lager sålde föreningen böcker för c:a 700 kr – större framgång hade vi med vår försäljning av Karlstads stads historia, som vi avyttrade på uppdrag av Karlstads stadsbibliotek för 50 kr, dock inte del 1, som är helt slutsåld. Det låga priset väckte stor entusiasm bland besökarna!